Entrero: Tankar, konst och snusk

I ett försök att göra saker och ting klara för mig själv så tänkte jag testa på det här med att blogga.
Inte så mycket för att söka validering eller bekräftelse utan snarare för att få ordning på tankar, känslor och planer.

Det händer väldigt mycket i min tillvaro nu och saker har börjat vända mot det bättre.
Till att börja med så har jag ett tag kämpat med att plocka upp delarna av mig själv, byta ut vissa utav dem, förbättra dem och bli den sorts person jag vill vara.
Det är inget som sker på en dag utan det här har tagit veckor, månader men med samma elegans som någon som skär bröd med en motorsåg har jag ryckt upp mig själv. Först kom jag över att vara ensam, sedan lärde jag mig att uttrycka mig själv och fylla vardagen med något som inte gjorde den så enahanda.
Innan så sa jag ofta: vad ska jag göra idag, vad ska jag göra i veckan? och oftast blev svaret: jag vet inte.

Istället så vet jag nu att jag vill träna, jag vill måla, göra något kreativt. Jag vet att jag vill arbeta och göra bra ifrån mig, förtjäna min lilla hörna av världen och bygga ut den, fylla den med liv, rörelse, fläkt och flärd och även ett lugnt centrum.
Ett längre tag trodde jag att jag skulle behöva jobba på att bli den som är översocial, måste stå i centrum, lära mig att prata på vissa sätt för att fylla tystnad, fånga någons uppmärksamhet.
Det jag kom fram till istället är att det faktiskt finns folk som gillar en tyst, eftertänksam person som oavsett känsla kan uttrycka dem, kan visa värme men att jag faktiskt kan välja vilka det ska vara som ser mig, hör vad jag säger. Det behöver inte vara att alla ska se mig, att alla ska höra mig.
Det finns dem som gillar när man är stark, självständig, eftertänksam, mysig, trygg och lojal kille som verkligen trivs med att vara sig själv och jobbar på att stärka de sidorna av sig själv istället för att försöka bli någon man inte är.

Jag kan erkänna att jag inte letade en sådan person som jag funnit. Det var inte någon plan, inte något som var utstuderat, planerat eller målet för något men det hände att jag hittat en person.
Tanken är inte att jag hänger hela min lycka, tillvaro eller validerar mig själv utifrån den här personen men däremot så vet jag också att hon gör mig extra glad, pirrig, bubblig och uppåt.
Hon är inte ensam ansvarig för att lysa upp allt, hon är inte solen men hon är definitivt det som gör att jag luktar på blommorna, njuter av hur hjärtat tar små kullerbyttor bara vid tanken på henne, att jag känner mig pirrig och uppåt när jag vaknar på morgonen och vill göra så mycket annat också.
Det är underligt hur mycket man kan tänka på någon och vara helt nöjd med det. Jag tänker på mig själv, att jag ska må bra, utvecklas och gå vidare men jag säger att hon gör det roligare, fluffigare, mer pirrigt och intressant.
Så jag säger det. Jag är kär. Underligt värre, inte sant? När det inte var det man letade efter utan det hände av sig självt genom att vi pratade, delade och hade roligt med varandra.

Jag uttrycker mig väldigt underligt, spretigt men jag har lite planer för hur jag vill utveckla den här bloggen med. Det ska inte vara bilder på fikat, det ska inte vara hur man tränat och inte heller ett altare för att tillbe mig själv.
Förmodligen kommer jag vända den mot konst, vad jag själv målar, skissar och ritar. Även en hel del om sex, relationer, en och annan snurrig och flummig kommentar om vardagen och även om den tjejen jag träffar.

Det är jätteroligt att man hittar någon som vill ta det lugnt med en och samtidigt göra allt samtidigt. Det känns skönt att man kan berätta något för någon och känna att denne värderar det, dela sina känslor trots att det kan vara svårt ibland, ge och ta glädje i lika delar och lära känna någon som är så lik och olik en själv. Det bästa är att det inte är bråttom, det är inget att allt måste hända på samma gång och vara för intensivt trots att båda vill så mycket på en gång men är kloka nog att vilja ta det lugnt också.
Som jag ser det så är det inte osäkerhet, det är att man vill skydda sig själv men känner sig säker och trygg med den andra också och inte vill schabbla till något. Ser hon något hos mig som är värt att ha? Betraktar hon mig som jag betraktar henne?

Betraktar jag mig själv nyktert och har kommit fram till att saker har börjat gå som jag vill? Ja, det gör jag.
Under stor måne och med våren framför sig, saker börjar äntligen röra sig åt rätt håll och jag känner mig kreativ igen och vill göra saker som fortsätter att gå mot rätt håll, roligt som seriöst, lugnt som snabbt. Jag är helt enkelt som en katt som trillat ned i en tunna grädde och har bestämt mig för att äta mig ut men i min egna takt.